Humanoida robotar – hur lika oss kan de bli?
Människoliknande robotar har ett handikapp redan från början eftersom själva rörelserna som krävs för att ta sig fram på två ben är mycket mer komplicerat än att ta sig fram på hjul. Att ta sig fram på två ben kräver en exakt rörelse, något som även vi människor behöver ett första levnadsår för innan vår motorik är så pass utvecklad att vi faktiskt kan gå. För de som både kan och vågar sig på att gå ett par månader tidigare innan alla basala funktioner är tillräckligt utvecklade, som fallskyddsreflexen till exempel, innebär vår gång förhoppningsvis inte fler törnar än ett par blåmärken. När vi väl får till samspelet mellan de cirka 200 muskler som är involverade när vi går, behöver alla dessa samarbeta med komplicerade leder och specialiserade områden i vår hjärna som styr gången.
Om man överför svårigheterna till robotar så lämnar gången i sig mycket övrigt att önska även i fråga om energieffektivitet. Även hos oss människor kanske man kan tala om ogynnsamma utväxlingsförhållanden med tanke på den höga effekt som utfaller i relativt blygsamma resultat när det gäller våra egna armar och ben. När det gäller humanoider är det definitivt ett faktum. Fram tills nu har humanoida robotar därför ofta används antingen som forskningsobjekt, som leksaker eller både och.
Kraft och intelligens i ett och samma paket
En servomotor är en kompakt enhet som – i jämförelsen med människor – fungerar som både muskel, sena och nervpaket i armar och ben. Servon konverterar både batteri och styrsignalerna till en oberoende rörelse. Små robotar behöver en drivmotor, en högpresterande växel, ett elektroniskt återkopplingssystem (encoder) och ett kommunikationsgränssnitt.
